onsdag 9 februari 2011

Алға Қазақстан!

Hemma igen, med en viss saknad måste jag säga. Kazakhstan gav ett mycket bra intryck. Vistt är det lite kaotiskt på många vis och inte så ordnat som Tyskland eller Sverige. Men människorna! En sån gästfrihet och vänlighetvar det länge sen jag stötte på i västvärlden. Eller vänta nu, aldrig ska det vara. Jag har aldrig stött på sån gästfrihet i västvärlden. Nu blev det rätt. Koll på omvärlden har de också vilket saknas här hemma. I Europa kollar vi på vad som görs i Europa och USA, i USA kollar dom på vad som görs i USA, i Asien kollar man på vad som görs i världen. Garanterat ett framgångsrecept för framtiden.

Jag måste ju givetvis berätta några godbitar som jag undanhållit er!
Till att börja med en bild genom sökaren på kamrat/kollega Pers kamera.
Kolla noga, i mitten!
 Han kände sig nog trygg där han var längst ut på banan med en krypskytt som övervakare!
På stadion fick vi nöja oss med militärer med pälsmössa och en liten ryggsäck. Ryggsäcken visade sig innehålla kamerautrustning. Kollegor kallade jag dom efter ett tag.
Sista tävlingen var herrarnas 30 kilometer klassisk stil. Då hade reglerna ändrats. Tur det då det bara var Kazakhstan och Japan som ställde upp. Japan hade en åkare. Kazakhstan två. Då fylldes fältet upp med Kazakher. Åtta Kazakher mot en Japan. Alla utom två Kazakher visste redan att de skulle bli diskade då det fortfarande inte fick vara fler än två från varje nation på pallen! Knasigt var ordet! Guld och silver till Kazakhstan blev det. Gissa vad det blev till Japan?
Sjukt publiktryck! Helt fantastiskt!
 Dombra är ett instrument som låter väldigt speciellt, lite twangigt på ett icke-Fendervis och är Kazakhstans nationalinstrument. Jag bad Akbota, en av de trevliga volontärerna på hotellet köpa en åt mig och det gjorde hon! Hon försökte lära mig en klassisk enkel sång på den men jag var väl kanske ingen naturbegåvning på Kazakhisk folkmusik om man säger så. Det var däremot vaktmästaren på hotellet som kom och spelade och sjöng för oss. Sen dök en militär upp och gjorde samma sak. Helt sjukt kul! Jag började förstås oroa mig för flygresan hem med denna klenod. I passkontrollen där de erkänt bistra vakterna ville titta på mitt pass, mitt visa och den lilla lappen med två stämplar på stämde jag upp en liten trudelutt, och döm om min förvåning när jag fick se två stora leenden och fick en liten spontanapplåd! Den höll hela vägen hem iallafall.
Dombran står lite bakom.

Ganska tufft faktiskt!
Här är en bild från Panfilov park. Jäkligt maffigt var det.
En bild på Öyvind från riggdagen. Hårt jobb minsann!
  
Glöm inte solkrämen Öyvind!

Som avslutning vill jag rekommendera en lyssning på den här!
Jag vill lova att det låter mäktigt när hela läktaren sjunger den för full hals, med höger hand på hjärtat och stoltare än en norrman 17:e maj.Jag slutar inlägget som det började, Алға Қазақстан!

Dobry vecher!

// Jocke

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar